slår sönder. tänjer på gränser. lite till, jag tror jag kan rasera lite lite till bara.
man är tonåring fast man är vuxen och man beter sig som ett riktigt jävla as.
gång på gång på gång.
och så står man där och undrar, varför man är ensam "helt plötsligt".
fastän förfallet har varit konstant ett bra tag och man aktivt men inte medvetet slagit ifrån sig allt som får en att må bra längst in i själen.
man svär att man ska skärpa sig. aldrig mer fucka upp.
men så står man där. och kaos är det enda rätta. man vill att det ska göra lite ont, känna att man lever så man lever runt som att det inte fanns någon morgondag. allt för kicken och lyckan i nuet. allt för att kvällen aldrig ska ta slut och allt för att man ska ha något att ångra. tar för stora kliv, försöker flyga lite för högt och vara lite för mycket. för hellre ångra något man gjort än ångra att man inte gjort något.
det är så enkelt att vara självisk. att bara göra det som faller en in. men konsekvenserna av att vara självisk kommer som en dropkick i arslet och magen på samma gång inte alls långt efter att man precis samlat ihop sitt kaos och stoppat in det i kaoslådan för att plockas fram snart igen.
