det känns okej. skönt att börja någorlunda med rutiner i alla fall, har saknat mina och sambos springrundor och skrattanfall i trapphusen när någon av oss ramlar [läs: jag]. men skulle det inte kunna vara lov åtminstonde hela tiden? det är så fasligt tråkigt att sova själv, att gå upp tidigt, att inte äta frukost i sängen, att inte kunna göra lite som man känner för. du säger att jag klarar mig, men sanningen är att jag gör inte det. och det känns förjävligt bra faktiskt.

07:32:41 2010-03-08