En av mina bästa saker/ upplevelser/ resor etc. är att åka på festival. I år blir fjärde året i rad jag åker, och i morse när Veronica Maggio var med i en reklam så blev jag så himla himla festivalpepp att jag började kolla på bilder från de senaste tre åren. Fick en extrem lust att sätta ihop ett litet sammanfattande inlägg som jag kan kika på för att bli än mer peppad.

HULTSFRED '09:
Hultsfredsfestivalen 2009 var min allra första festival. Jag var sexton och grät nästan när mamma sa nej första gången, men jag tjatade tjatade tjatade och med en pappa på min sida lyckades jag till slut. Jag trodde att jag skulle dö om jag inte fick se The Killers och vara tre meter ifrån Brandon Flowers. Satte mig på festivalbussen från Centralen med Pëllë, Cajs, Laxen & Nelly, och vi hängde så klart med massor av tokiga människor hela dagarna och nätterna. När jag kom hem hade jag en helt galen blandning av dialekter och var så hes att jag knappt kunde få ett ord ur mig, det var det bästa jag dittills varit med om.

En bild från första eller andra dagen, när vi hade hittat ett gäng killar på andra sidan campingen som inte hade några grannar i närheten. Så himla bra. Där hängde vi mest hela tiden, dygnade och kom på internskämt, såna som bara kan kommas på efter alldeles för många timmar utan sömn. Jag skrattade så jag höll på att gå av.


Våra grannar, jag & Pëllë. Älskar peppen folk har på festival.


Dans dans dans och sång på Campingen. Håkan förmodligen. ♥


En kväll då vi sjöng extrema mängder kareoke och hade allsång i världens största ring bland våra tält. Hela gänget + någon främling med fluga och krulligt hår.

PEACE & LOVE '10:
Peace & Love 2010 skulle jag och Unna åka på, sen följde Kristin & Max med. Vi packade in oss i bilen (den var så baktung att det var komiskt) likt en söt liten familj. Så himla bra väder hela veckan, nästan. Vi var funktionärer (jag, Max & Unna städade campingen (satt och chillade under träd) och Kristin lallade mest runt i en röd tröja) så vi åkte ner en dag innan campingen egentligen öppnade. (Bilderna är Unnas analoga)

Pit-stop på en bensinmack halvvägs ungefär. Pigga, glada och fräscha gänget.


En av de bästa sakerna med Peace & Love är att det är så varmt hela tiden, att även om man bor under ett stort träd så kan man sitta i bikini ungefär jämt. Vilket jag så klart gjorde. I en trasig stol (som man bör)!


Mitt klassiska festival-linne fick självklart hänga med även 2010!

PEACE & LOVE '11:
Peace & Love 2011 var en självklarhet att åka på redan på väg hem från festivalen 2010. Vi som åkte tillsammans den här gången var jag, Unna, Max och Malin Gamst. Campade med Bamse & Petra också, som kom lite senare (förövrigt en sjukt bra grej att ha med sig tre tält och ställa upp dom redan på söndagen - plats för ett riktigt Camp). Vi hängde med världens bästa grannar, var på asfaltsfest första kvällen när nästan ingen hade kommit till Borlänge än, drack kopiösa mängder dödsvin, fuckade ur på Oscar Linnros-konserten och allt annat sånt som hör till.

Jag, Bamse och Malin Gamst efter Oscar Linnros. Gamst och jag kämpade oss fram till längst, längst fram genom att armbågas, hänga på långa, långa killar utan tröja och hoppa. När vi sen skulle komma ut visade det sig vara en smärre omöjlighet, så vi skrek konstiga saker med mansröster och skämtade om det resten av veckan. Vi är blöta av största delen svett, men lite vatten också (lovar).


Campet döpte vi till Camp HP av en rad olika anledningar. Självklart tejpade vi det på våra ben och hade tejpen kvar hela veckan.


Kvällshäng på campingen. Med 70-talstältet i bakgrunden ♥. Älskar när så många olika människor samlas och bara sätter sig ner på sin stol som de haft med sig, dricker alkohol, sjunger, skrattar och bara lever.


En av de bästa grejerna de året. Vi dansade, dansade, dansade. Hoppade runt som galna indianer på LSD när Teddybears spelade. Vi hade så jävla kul, och brydde oss inte ett dyft om resten av världen. Som det ska vara, alltså.


En av alla dessa vackra, galna mobilbilder. Här på väg till nån stor konsert dit alla andra också skulle.


Vi satte ett HP-ärr på en däckad snubbe. Nu syns inte ärret på den här bilden, men DAMN vad fantastiskt det var.


Så här vacker är jag på festival. PEACE & LOVE '12 kommer förhoppningsvis bli som alla dess tre festival-tillfällen tillsammans. Åker med de bästa människorna. Unna, Malin, Kristin, Martina & Ruddä, plus en massa andra bra människor som åker dit. Är så fruktansvärt peppad.

jag vill bara äta glass med livet, våren och dagarna.
och ha en person bredvid mig som älskar mig riktigt mycket.
torka bort kladdig, smält vaniljglass från en fräknig näsa som tillhör en som älskar mig.
pussa en varm nacke med fjuniga hårstrån tills den blir alldeles blöt.
skratta i reflektioner av kalla saltvågor och hålla hand tills det blir svettigt.
springa på grus, ramla, skratta, få hjälp upp och springa vidare mot ingenstans.

(men när man levt i en bitter "det kommer aldrig hålla"-bubbla i åtta, mörka månader är det svårt att erkänna att det är det man vill ha)

igår skrev jag en lista.
en lista på åtgärder för att jag ska må bra.
en punkt på den listan är att måla naglarna i ljusa färger.
jag börjar lite lätt med ljusrosa. känns bra. somrigt. inte ett dugg Puck.

jag vill ha en självklar plats, en självklar inbjudan som kommer varje gång.
hos de som jag själv alltid tänker på först av allt. begär egentligen inte mycket.
vill bara ha tillbaka det som jag själv ger bort varje dag.

att inte veta, att vara lite halvt utelämnad är nog jobbigare än att inte ha något alls.
när man önskar att folk bara kunde fatta hur man vill att de ska bete sig och försöka ta lite hänsyn därefter.
jag vill inte vara den som alltid bara hänger på i ett litet snöre.

.

det går så himla bra.
för jag tänker göra detsamma.

benen känns som att de ska bli spaghetti vilken sekund som helst.
kan inte stå, viks snart på mitten, vill inte mer.
sitter hopkurad för ryggraden bär inte längre.
man känner sig som femton men det är plötsligt på riktigt.
det är på riktigt, det är inte påhittad tonårsfantasi.

och det gör det hela så mycket värre.

slår sönder. tänjer på gränser. lite till, jag tror jag kan rasera lite lite till bara. man är tonåring fast man är vuxen och man beter sig som ett riktigt jävla as. gång på gång på gång. och så står man där och undrar, varför man är ensam "helt plötsligt". fastän förfallet har varit konstant ett bra tag och man aktivt men inte medvetet slagit ifrån sig allt som får en att må bra längst in i själen. man svär att man ska skärpa sig. aldrig mer fucka upp. men så står man där. och kaos är det enda rätta. man vill att det ska göra lite ont, känna att man lever så man lever runt som att det inte fanns någon morgondag. allt för kicken och lyckan i nuet. allt för att kvällen aldrig ska ta slut och allt för att man ska ha något att ångra. tar för stora kliv, försöker flyga lite för högt och vara lite för mycket. för hellre ångra något man gjort än ångra att man inte gjort något. det är så enkelt att vara självisk. att bara göra det som faller en in. men konsekvenserna av att vara självisk kommer som en dropkick i arslet och magen på samma gång inte alls långt efter att man precis samlat ihop sitt kaos och stoppat in det i kaoslådan för att plockas fram snart igen.