Bara du kan bära det som gör så ont i mina ögon.

styrs av impulser som inte har något vett att stå på men slappnar aldrig av för rädslan att falla är för stor.

det enda jag vill ha och egentligen borde begära är raka rör och äkta känslor.
men jag begär ingenting för jag känner mig för obekväm i allt och jag vet inte vad.
jag borde begära, skrika och bråka tills jag får besked, men jag gör inte det av rädslan att förlora allt jag vet och inbillar mig att jag har koll på. lurar egentligen mig själv, för jag har inte koll på ett enda dugg nu för tiden. livet har förändrats så drastiskt på bara ett par månader och allt är nytt. precis allt. kommer på mig själv med att tänka på vad skönt det skulle vara att ha det gamla välbekanta tillbaka igen.


men så kan man inte tänka, för man ska sträva framåt, inte bakåt. och jag måste fortsätta trycka framåt, försöka att inte titta tillbaka. tuffa på som ett ånglok, helt enkelt.

och jag är så himla förvirrad och efterbliven.
får ingen ordning på några tankar alls.
kan inte organisera i huvudet, allt snurrar runt runt runt
som att jag hade druckit fem liter absint non-stop.

Letar närhet överallt av alla.
Vill bara ha någon nära nära nära.
Kramas ordentligt och ligga i en säng i en hel eftermiddag,
strunta i allt som händer nedanför balkongen och bara vara.

men inget mer, bara vara utan krav och förpliktelser.

vilse i ett rum som inte än är mitt,
vilse och har inte riktigt hittat hem.

Snart hejdå till den så omstridda tapeten (jag älskar den, familjen hatar den). För på torsdag får jag tillträde till min alldeles egna lilla etta. Så glad att jag spricker men så rädd att jag nästan kissar på mig. Så vi får se hur det blir. Krisar det har jag pappa vägg i vägg, och det kan ju vara bra i nödsituationer. Jag planerar att spela Maggio alldeles för högt alla tider på dygnet, investera i en LP-spelare (eller gräva fram från källaren), skriva "Je ne sais pas" på en vägg och ha en sån högljudd inflyttningsfest att de andra boende vill kasta ut mig på momangen. (Det finns förresten en Norén i trapphuset. I mina drömmar är det Gustaf Norén, men sån tur kanske man inte har)

Även om Jessica hävdar att en bra grej på hösten är att lyssna på pepp-musik (och även om jag håller med till i alla fall 90%), så är jag en sådan som lyssnar på lite mer vemodig musik framåt slutet på augusti, när kvällarna blir mörkare och mörkare - tidigare och tidigare. Jag letar upp de allra vackrast gitarrkompen, de mest hjärtekrossade rösterna och de överläset smärtsammaste texterna. Har jag inget att vemoda mig över så hittar min hjärna helt sonika på något, för så fungerar den. Vardagstrubbel blir världsomfattande. Men jag gillar det. Jag gillar att sitta på mitt rum med tända ljus, lyssna på röster som kråkar fram sina bekymmer och känna igen mig i det jag inbillar mig att allt handlar om. Tur då att jag nu, lagom till att hösten är på väg att tåga in i mitt liv för snart 19e året i rad, har hittat ett nytt, akustisk gitarr-fyllt, band som har minst sju låtar på Spotify. Så jag riktigt kan grotta in mig i hösten och få den där äkta "nu faller löven"-känslan.

såna här söndagar vill jag alltid ha.