det enda jag vill ha och egentligen borde begära är raka rör och äkta känslor.
men jag begär ingenting för jag känner mig för obekväm i allt och jag vet inte vad.
jag borde begära, skrika och bråka tills jag får besked, men jag gör inte det av rädslan att förlora allt jag vet och inbillar mig att jag har koll på. lurar egentligen mig själv, för jag har inte koll på ett enda dugg nu för tiden. livet har förändrats så drastiskt på bara ett par månader och allt är nytt. precis allt. kommer på mig själv med att tänka på vad skönt det skulle vara att ha det gamla välbekanta tillbaka igen.
men så kan man inte tänka, för man ska sträva framåt, inte bakåt. och jag måste fortsätta trycka framåt, försöka att inte titta tillbaka. tuffa på som ett ånglok, helt enkelt.
