Även om
Jessica hävdar att en bra grej på hösten är att lyssna på pepp-musik (och även om jag håller med till i alla fall 90%), så är jag en sådan som lyssnar på lite mer vemodig musik framåt slutet på augusti, när kvällarna blir mörkare och mörkare - tidigare och tidigare. Jag letar upp de allra vackrast gitarrkompen, de mest hjärtekrossade rösterna och de överläset smärtsammaste texterna. Har jag inget att vemoda mig över så hittar min hjärna helt sonika på något, för så fungerar den. Vardagstrubbel blir världsomfattande. Men jag gillar det. Jag gillar att sitta på mitt rum med tända ljus, lyssna på röster som kråkar fram sina bekymmer och känna igen mig i det jag inbillar mig att allt handlar om. Tur då att jag nu, lagom till att hösten är på väg att tåga in i mitt liv för snart 19e året i rad, har hittat ett nytt, akustisk gitarr-fyllt, band som har minst sju låtar på Spotify. Så jag riktigt kan grotta in mig i hösten och få den där äkta "nu faller löven"-känslan.
