Olycka brukar ju vara något hemskt som händer.
När folk säger olycka undrar man oftast vad för olyckshändelse som har inträffat,
tänker sig en hand som slant med kniven, en bil som kört på en hund.
Men olycka för mig är ett känslotillstånd.
Ett tillstånd helt tvärtemot att vara lycklig.
Och det är så sjukt att man kan gå från att vara helt till sig i eufori och lycka med en person,
och sen inte ens kunna andas för att man är så olycklig med en annan person.
Hur kan man bli så olycklig av hur någon beter sig?
Jag är förvirrad,
för jag vet inte vad jag ska göra för att få bort min alldeles egna, avskydda olycka.
Det känns som att vad jag än gör så är allt på mitt samvete,
och hur jag än vrider och vänder på mig så blir det aldrig bättre.
Jag vill inte vara ensam.
