Känner så jäkla ofta att jag är överhettad. För peppad, liksom. För att folk ska gilla mig. Jag får ofta uppmaningar om att lugna ner mig, sluta tjata. (sluta vara du hade man lika gärna kunna säga, och det vet du lika väl som jag). Jag är så jävla livsglad, men ibland så orkar inte folk med det. Min energi tar aldrig slut, eller jo, när jag somnar. Men fatta. Fatta att vara jag, och när man är pepp så vill folk inte. Då säger de bara nej. "jag orkar inte". men när folk är pepp, då förväntas jag vara på direkt. Men jag då, får aldrig jag vara opepp? Ni får ju det. ("det är inte bara du här". nej, tack, jag vet det. det är därför jag omedvetet kämpar om så jävla mycket uppmärksamhet hela tiden. jag får den inte riktigt utan att ta den med storm).

Jag vill också vara bekväm med att sitta still, prata lagom mycket. Tänka innan jag pratar (säga smarta saker, berätta intressanta anekdoter). Göra saker i tid. Skratta fint. Vara söt, hela tiden. Men det är inte jag, det är bara inte det, så jag kan inte. Jag kan inte tvinga mig själv att vara någon jag inte är, det förstår väl för bövelen vem som helst. Jag svär, ganska ofta faktiskt. Men kalla mig inte icke-vältalig (jag är smart, men folk märker inte det så ofta, det är mest mamma). För det är en lögn. jag kan föra mig, det är bara det att jag inte känner mig bekväm i att prata så med mina vänner och dylikt. Så kom inte och säg att jag inte har ett bra vokabulär/ ordförråd, eller att det vore skam att prata som jag gör. Men däremot tycker jag inte att det är något fel med att inte prata exakt som skriven text, korrekt. Jag tycker inte att det är något fel med att inte kunna stava helt rätt på svåra ord, eller att bygga meningar fel. Det är okej, för jag dömer inte folk utifrån begränsningar de egentligen inte kan göra något åt. Nu babblar jag på, som vanligt. På bästa puck-vis. Ta det för vad det är eller försvinn.

18:04:22 2011-03-28