"Idag flyttar en av mina bästa vänner hemifrån och in i hennes pojkväns lägenhet. hur mycket jag än vill att hon ska vara lycklig så gör det ont i mig. att inte bara kunna vara utanför hennes dörr på 2 minuter eller dansa vilt tillsammans och kyssa främmande pojkar. hon har någon annan som är närmre nu och det gör så himla ont." - kommentar på
Niotillfem .
Som när en maska går i en strumpbyxa. Man tänker inte på det först, inte förr än man vaknar nästa dag. Man försöker laga, nagellack har de ju sagt ska funka. Tar på sig strumpbyxorna, för de är det enda hela paret man har. Men ju mer man går, trots att man lagat med nagellack, desto större blir hålet. Fler och fler maskor går, hålet blir större, och man lagar lite till. Kanske nål och tråd funkar då? Och man provar och provar, sen är strumpbyxorna sönder, så sönder. Men man har de på sig ändå, för de är det enda paret man har, och de är ju faktiskt bekväma. Det är först när någon annan säger hur trasiga strumpbyxor man har, som man faktiskt fattar det själv. Men hur länge ska man vänta innan man inser att det är för sent att laga maskan som gått?
